Bure Malms bloggfiktion del 1 (24.08.2010)

Katten hade sågats itu.

I längdriktningen, ända uppifrån och ned.
Det var snyggt gjort. Den som gjorde det måste ha haft en väldigt bra liten cirkelsåg och varit stadig på hand. Hade säkert sågat mumier förr.
Jag hade köpt den vänstra katthalvan. Den vägde lätt i min hand, som en skål av papp.
Den högra? Såld till en okänd köpare. Den kunde finnas var som helst.
På något universitet eller museum, eller i vitrinen hos någon samlare.
I osågat skick hade mumien sett ut som en flaska med både bak- och framtassarna uppåtvikta och hårt omvirade så att kroppen blev cylinderformad. Huvudet stack upp som glaskorken på en karaff.
På min katthalva var det lätt att undersöka bukhålan där inälvorna hade funnits. Mumifieraren hade fyllt den med hopknycklad papyrus.
Kartongen som omgav kroppen bestod också mest av papyrus. Och den hade målats i samma mönster som pälsen: gula ränder, fast färgen nu var smutsbrun.
Det halva ansiktet grinade av smärta och hat. Varför har ni gjort mig detta?
- Den ser obehaglig ut, sa reportern, en lång men mjuk pojke som hade presenterat sig som "Cassius". Jag har också katt.
- Faraos förbannelse, sa fotografen, en flicka.
- Knappast Faraos, sa jag fryntligt. Den här mumien är från romersk tid. Om någon förbannar oss är det Bast. Kattgudinnan. Personligen är jag mera rädd för hennes än för Faraos förbannelse. De här kattmumierna hade ju en religiös betydelse, de var offergåvor.
Jag log. Men reportern och fotografen såg allvarliga ut.
- Varför blev mumien sågad itu?
- Antikvitetshandlaren trodde att han skulle få ett högre pris för två katthalvor än för en hel. Det fick han antagligen också. Jag köpte den i Kairo.
- Hur kom den dit? Var den dyr? Vem betalade? Är den din personliga egendom eller universitetets?
Bra frågor. Det var bäst att inte gå närmare in på dem, så jag skrattade.
- Ojoj så många frågor! Om du vill veta mera om papyrusforskning ska du fråga Charlie Lindstrom där borta. Han är docent i Michigan, där en av världens största papyrussamlingar finns.
- Lindstrom?
- Ö-prickarna föll bort när hans förfäder emigrerade till USA. Men han har lärt sig svenska. Och på tal om namn heter jag alltså Bure med ett r, jag vet inte vad mina föräldrar tänkte på, men så blev det. Bure Malm. Det blir ofta Burre i misstag, därför påpekar jag det.
Cassius vände sig motvilligt mot Charlie som stod ensam i ett hörn, den ende i samlingen som var formellt klädd i slips och skjorta.
Vi var hemma hos mig. Dramatiken skulle äga rum i mitt badrum, som jag hade bett tant Gudrun putsa extra noga. Jag brukar göra mumieöppnandet till en liten fest för att mina studenter ska få uppleva konkret spänning. En gång hade vi en människoarm. Men en halv katt var nog lika bra.
Den här gången var studenterna två flickor, och båda verkade må lätt illa. Men de såg nog intresserade ut där de satt sida vid sida på badkarskanten.
- Ursäkta, sa jag och flickorna flyttade på sig. Jag fyllde ett plastfat med varmt vatten, la i mumien och tryckte ner den så att den var helt under ytan. Fatet lämnade jag i badkaret.
- Om den här hade konstnärligt värde skulle vi ha ett program i tjugo steg att genomföra, sa jag. Nu är den så misshandlad att vi klarar oss betydligt enklare. Utsidan har vi fotograferat och det får räcka.
Jag höjde rösten:
- Där får katten ligga ett slag. Fyll era glas i köket och sätt er i salongen så berättar Charlie lite för oss om papyrologin i Michigan.
Hotet om saklig information uttalad av en expert skrämde journalisterna. De samlade skyndsamt sina saker, mimade tack-för-oss till mig i dörröppningen och försvann.
Jag hade inte hunnit checka att denne Cassius hade förstått allting rätt, men inte för rätt - exempelvis att jag ogärna berättade vems egendom mumien var och hur jag hade fått ut den ur Egypten.
Ska jag våga öppna tidningen i morron?

Bure Malms bloggfiktion del 2 (23.9.2010)

Felix var utan vidare vackrast i den lilla människogruppen som sökte sig sittplatser i mitt vardagsrum för att lyssna på Charlie Lindstrom.
Hans magra ansikte påminde om en vattenkastare på en gotisk kyrka, men utan att vara groteskt. Flickorna tittade lika ofta på hans profil, hans tjocka hår och locken som föll över hans panna som på Charlie.
Felix var min bästa elev genom tiderna. Men han tog aldrig sin examen.
Han var för bra på datorer.
Han har gjort ett program, kallat Humpty Dumpty, med vilket man kan foga samman krossade saker såsom benbitar, skärvor av mosaikgolv och krukor eller sönderrivna dokument. Han skulle skanna in papyrusremsorna och, påstod han, låta Humpty Dumpty foga ihop dem igen.
- Namnet Humpty Dumpty är det absolut sämsta namnet för ett program som fogar ihop skalet på ett krossat ägg, sa jag.
- Men det låter bra.
- För den som inte har läst Alice i Underlandet.
- Exempelvis mina kunder.
Charlie talade på engelska. Han verkade lite bortkommen utan sin powerpointpresentation, och tvingades bli naturlig. Han sa till och med "now" i stället för sitt normala "at this point in time".
- Vi får lov att erkänna att vi lever i en ny kultur där en forskare tvingas profilera sig för medierna lika mycket som för kollegerna inom sitt fack, sa han. Det kan leda till fenomen som att National Geographic publicerade det gnostiska Judasevangeliet i sitt glossiga magasin innan någon vetenskaplig tidskrift hade sett det. Och att tjänster går till mindre meriterade forskare förutsatt att de är filmatiska. Och så har vi antikvitetsmarknaden som en hotfull bakgrund till allt. Vissa samlare kan bli direkt brottsliga när de får nys om ett objekt.
- Själva har vi ett bra samarbete med Schumbergerstiftelsen som har bekostat många av våra anskaffningar. Men nu sägs det att Schumberger vill grunda en egen institution, vilket får oss att undra över vår ställning i framtiden.
Charlie lät bli att säga att han själv hörde till dem som konkurrerade om att bli direktör för institutionen och dess planerade glaspalats.
Men jag hade hört om det, och jag hade också hört att den åldrande Solomon Schumberger själv kanske inte skulle hinna besluta sig innan han dog eller blev juridiskt otillräknelig, vilket hans arvtagare hoppades på.
Schumberger ville skapa ett monument över sig själv. Han ville inte att hans livsverk skulle rinna ut meningslöst mellan arvtagarnas fingrar. Men hans snåla själ stegrade sig inför tanken att underteckna det färdiga dokumentet som skulle skapa Schumberger Institute of Papyrology. Han hade till och med en gång kallat på sina advokater och suttit länge framför papperet som paralyserad. Så kastade han pennan ifrån sig. "I can't do it. Yet".
Charlie skulle ha kunnat hålla ett olidligt spännande föredrag om detta. Nu höll han ett som bara var mycket intressant om de tiotusen fragmenten i Michigans präktiga samling.
- Tack Charlie, sa jag när han slutade. Ingenting dramatiskt händer nu, så jag tror vi kan låta vår katt upplösas ostört över natten.
Folk steg upp och sträckte på sig. De defilerade in i badrummet och ut igen förbi fatet som om det varit en öppen likkista.
En liten papyrusslimsa hade redan lossnat från den bruna klumpen som utsände en mustig, otrevlig gravlukt.
Katten hade börjat avslöja sin hemlighet.

Bure Malms bloggfiktion del 3 (01.10.2010)

- Titta på det där, sa Felix och pekade på den lilla papyrusremsan som flöt i vattnet. Får jag plocka upp det?
- Egentligen inte, sa jag. Vi måste hålla reda på vilka ställen i kartongen bitarna har funnits.
- Det sköter Humpty Dumpty om.
- Nej!
Men Felix tog en pincett från medicinskåpets hylla och fångade upp den lilla remsan försiktigt som en obducent. Han bar in den i köket med handen under för att den inte skulle droppa, och lade den på ett hushållspapper på diskbänken.
Han tände ett lysrör som fanns under diskskåpet och belyste den lilla biten skarpt.
- OK Bure, sa han, sätt i gång och läs det.
- Ja, det kan lika gärna vara demotisk skrift eller koptiska, och då får vi kalla in en expert, sa jag, förargad över Felix fräckhet.
- Försök ändå.
- Det är bara några lösryckta bokstäver. Hm, det är nog grekiska. Börjar mitt i ett ord, "...naktorias". Om den där sista krumeluren är ett sigma.
Plötsligt högg det till i mig. Det började ringa i mitt huvud som av jättelika klockor och jag förlorade medvetandet.
När jag öppnade ögonen låg jag på golvet omgiven av en cirkel nedåtvända ansikten där bara Charlies saknades.
- Bure, viskade Felix, vad hände?
- En av Sapfos flickvänner hette Anaktoria, sa jag svagt.
Så hördes Charlies avmätta röst, med sina amerikanska r-ljud, från vardagsrummet:
- "... hon påminde mig nu om Anaktoria som är borta. Jag skulle hellre se hennes älskliga gång och ljusets spel på hennes ansikte än lydiska stridsvagnar eller marscherande fotsoldater". Resten av papyrusen består mest av hål. Vi vet inte hur dikten slutade. Den finns i Oxford. Schumberger försökte köpa den, men de var väldigt snorkiga. Som om han hade velat köpa kronjuvelerna.
- Nå, det var ju vad han egentligen försökte köpa, mumlade jag liggande på golvet.
Det blev tyst.
- Du menar att det kan finnas kronjuveler i den där bunken? sa Felix.
Jag kunde inte svara. Mitt hjärta bankade.
Felix böjde sig över katten och granskade den noga.
- Den ser ut att skratta, sa han.

Bure Malms bloggfiktion del 4 (14.10.2010)

Den bruna klumpen i plastbunken kändes som en odetonerad bomb. Den kunde explodera när som helst och skjuta ut järnsplitter. Eller ett regn av diamanter. Helvete eller himmel.
Den enda som verkade oberörd var Charlie, formell och samlad som alltid.
- Well, in this time-frame we seem to be in a waiting situation, sa han istället för "It seems we'll just have to wait" som en normal människa.
Sen övergick han till svenska.
- Tack för den här trevliga kvällen, Bure, jag tror att jag måste gå till mitt hotell. Jetlaggen. Nej, stig inte upp.
Jag kravlade mig upp i sittande ställning och hjälptes till en stol av mina studenter. Men jag orkade inte stå, så jag viftade med handen.
- Vi ses på uni i morgon.
Charlie gick.
- Finlands abiturienter borde informeras om det här, sa jag matt. Vill du ha så olidlig spänning att du förlorar medvetandet? Börja studera grekiska.
- Jag tror att vi borde föra den här katten till Electric Skeleton genast, sa Felix. Du är inte i skick att vakta den.
- Vad menar du? Den är inte en baby, den är död.
- I ditt tillstånd är du kapabel att glömma den och tappa ett bad. Vi tar min bil. Katten ska ju ändå dit.
Han hade rätt. Det var i hans verkstad som Humpty Dumpty skulle försöka utföra sitt trolleri. Dessutom kunde tant Gudrun städa bort den bruna illaluktande massan om hon hittade den i mitt badkar.
Flickorna bar baljan. Felix och jag öppnade och stängde dörrarna för dem så att de kunde bära den utan att skvalpa. Försiktigt placerade vi baljan baktill i Felix bil, som var något slags arméfordon med kamouflering.
Det kändes mycket lämpligt att kronjuvelerna fick militäreskort.

Bure Malms bloggfiktion del 5 (21.10.2010)

Medan Felix körde framåt i snigelfart fick jag tid att titta närmare på mina studenter.
Jag hade tänkt på dem kollektivt som "flickorna", men den äldre var inte någon flicka utan en lång och slank dam vars svarta hår hade ett stänk av grått. Hon hade satt sig bredvid Felix i framsätet. Nu mindes jag hennes namn. Hon hette Maja och hon var både teol och fil mag.
Mitt papyrologiseminarium var inte för nybörjare utan för unga forskare, och Maja hade redan kommit långt.
Jag lutade mig framåt och sa
– Förlåt, Maja, jag gjorde bort mig nyss. Om det hade varit koptiska på den där remsan skulle du ha kunnat läsa det. Vi hade inte behövt kalla in några experter utifrån.
- Jag förlåter dig, sa hon leende.
- Och om det hade varit demotisk egyptiska?
- Jag skulle ha gissat på det jag inte kunde läsa och du skulle ha trott mig.
Jag skrattade.
- Bluff är lingvistens bästa verktyg. Sanningen kryper visserligen fram förr eller senare.
Tänk att det fanns en epok när man kallades "herr professor" och behandlades med respekt. Det är bättre så här.
- Och du heter Gloria, sa jag till den ljushåriga, bleka unga kvinnan som satt på baksätet så långt ifrån mig som möjligt, som om jag bar på en smitta.
Hon nickade utan att titta på mig.
Hissen upp till Felix firma var en varuhiss och ståldörren hade en fläkt av industri eller fängelse, men namnet Electric Skeleton var målat på den med rockestetik. Den tunga dörren sa "boing" när Felix drog upp den.
- Här kan katten vila tryggt, sa Felix och tände ljuset. Samtidigt tändes också en jättelik bild av en naken man som täckte en hel vägg.
- Å förlåt, sa Felix, jag tar bort det. Det hör till ett annat projekt.
Ett nätverk av numrerade rutor var lagt ovanpå bilden. Mannen var muskulös och vältränad till det yttersta. Men han var totalt hårlös.
Antingen led han av någon svår sjukdom som förorsakade hårtbortfall, eller så hade varje enskilt hårstrå rakats eller plockats från hans kropp. Han var vänd mot åskådaren. Jag korsade instinktivt benen när jag undrade hur man hade fått bort håren från hans mjukare delar.
- Nej, låt det vara, sa Maja. Vilket projekt?
- Ett projekt bara, sa Felix och gick till en av datorerna som kantade ett stort bord. Bilden försvann. Den normala belysningen kändes grå i jämförelse.
- Lägg katten in i det här skåpet, sa han, jag stänger dörren. Jag vill inte att Felis hälsar på sin kollega.
- Felis? viskade Gloria.
- Min katt.
- Berätta mera om ditt projekt, sa Maja.

Bure Malms bloggfiktion del 6 (26.10.2010)

När Felis kom in ljudlöst på fjädrande tassar fick jag en chock. Hans päls hade samma färgmönster som mumien, ränder av olika gula nyanser med små inslag av rött. Med kattens irriterande överlägsenhet ignorerade han oss andra och gled fram till Felix som tog honom i famnen och krafsade honom bakom örat.
Felis stängde ögonen och spann.
- Berätta mera om ditt projekt, sa Maja.
- Ja, sa Felix motvilligt, det finns inga bra program att imitera naturliga rörelser. Det är fortfarande enklast att ta en video av en riktig människa i rörelse. Sen draperar man sin tecknade figur över den riktiga människan och så ser animeringen naturlig ut. Nu ska det ju vara 3D, och då får vi göra om allting på nytt.
- Visa honom en gång till.
- Han är irrelevant.
- Bara lite.
Motvilligt gick Felix till sin dator. Felis gled ner på marken och försvann.
Den hårlösa mannen kom igen.
- Det där nätet som är lagt ovanpå bilden är koordinater. Jag fäster små tags på olika ställen på honom så att datorn kan registrera rörelserna.
- Tags?
- De är som frimärken som man har tryckt små spiralformade antenner på. De ger en bra signal när de träffas av radiovågor. Varje tag har sin egen signatur.
- Och dom fäster du ... överallt?
- Främst på lederna. På de rörliga ställena. Fötterna får till exempel fyra per styck men skallen är en stel klump så den klarar sig med en.
- Var inte orolig, Maja, sa jag vänligt leende. Om ett ställe rör sig får det nog en tag.
Både Felix och Maja såg förargade ut.
Gloria tittade i golvet.
Nu kände jag mig återställd efter chocken med kronjuvelen.
Jag kastade en blick på skåpet där katten bidade sin tid.
- Tänk om nån stjäl den?
- Omöjligt i den här byggnaden.
- Eldsvåda?
- Nej nej, här har det satsats på total säkerhet.
- Om Bast hämnas med en blixt?
Jag avsåg det som ett skämt. Men Felix tog det på allvar.
- Var lugn. Här hjälper bara ett jordskalv.
- Underskatta henne inte, mumlade Gloria.

Bure Malms bloggfiktion del 7 (02.11.2010)

Ett jordskalv?
Skakade Bast jorden som Zeus?
Nej, hon var tyst och slinkande. Smög på fjäderlätta tassar och klöste till oväntat.
Jag låg länge vaken i min säng den natten och tänkte på Bast för att inte tänka på sömnpillret jag försökte vänja mig från.
Jag hörde hur pillret ropade på mig från medicinskåpet. En liten förföriskt skrattande sång. Kom och ta mig i natt som alla nätter.
Men jag var stark! Jag ignorerade pillrets röst och koncenterade mig på Bast.
Jag är inte särskilt tilltalad av Bast. Jag är inte en kattmänniska.
Ursprungligen smög hon sig in i övre Egypten som en leopard, ett livsfarligt och oberäkneligt rovdjur som kunde bära iväg en baby i sina käftar.
Övre Egypten är alltså nedre Egypten för oss som är vana vid att norr är uppe på kartan. Egypterna, som inte hade kartor, ansåg att övre Egypten var den del som Nilen strömmade från och nedre Egypten den del där floden rann ut i Medelhavet.
Bast tassade in i Egypten från söder, från Nubien och de vilda trakterna bortom.
Hon blev en i den brokiga samlingen djurhövdade smågudar som befolkade dödsriket på en lägre och folkligare nivå än de aristokratiska gudarna med solguden Ra som den främsta.
Men Bast var snorkig och osocial. Jag föreställde mig att hon tassade omkring med nosen i vädret, för fin för att umgås med schakalguden, krokodilguden och alla de andra, och i synnerhet inte med den fläskiga flodhästguden.
Århundradena gick och Bast vandrade vidare nedåt Nilen. Men då mildrades hennes personlighet. Det gick som de brukade gå med egyptiska gudar. Främmande egenskaper fastnade i hennes päls som om hon trängt sig igenom ett buskage med kardborrar. Hon blev också fruktsamhetens, moderskapets, beskyddets och den vänliga solens gudinna. Leoparden i henne krympte och huskatten växte. När hon nådde deltat och grundade en egen stad, Bubastis, var hon människans vän och inte fiende. Alla älskade henne.
Livet i Egypten var en kamp mot mössen och råttorna. Eftersom skörden kom i årliga pulser, men människorna måste äta jämnt året om, måste man lagra spannmål. Vissa år svämmade Nilen över för litet, andra år för mycket, och skörden slog fel. Man lärde sig att spara överskottet under de goda åren för att överleva de dåliga.
Och då skapade man ett paradis för råttorna och mössen.
Katten var på människans sida i det stora råttkriget.
Och människan var tacksam. Katten var som en i familjen, och man sörjde när den dog som över ett barn.
Men fastän Bast hade blivit en spinnande tamkatt fanns det kvar ett stråk av vild, oberäknelig grymhet i hennes själ. Hon var inte att leka med.
Bast skulle inte hamra sönder Electric Skeleton som en korkad Tor i päls.
Hon skulle komma åt mig på något subtilare sätt.
Jag vred mig i min säng.
Till slut gav jag upp och gick till badrummet efter mitt piller.