Peter Sandelin har etablerat sig som en av våra främsta lyriker. Varje ny diktsamling ger nya perspektiv på ett intressant och rikt författarskap. Sandelin debuterade som en typisk femtiotalspoet, med ljus och knapphändig natur- och reflexionslyrik. Han framträdde som en lärjunge till den första generationen av finlandssvenska modernister, framför allt Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Senare har Sandelins intima tankelyrik kompletterats av en utåtriktad diktning där han engagerat har tagit ställning till samhällsproblemen. Ur hans naturpoesi har vuxit ett starkt miljömedvetande, till exempel i Barnen på rymdens strand (1975). I Sandelins senare författarskap har en absurdistisk ådra vuxit sig allt starkare, med små medel visar han på det korta avståndet mellan vardagen och det fantastiska.