En dag får Jonna av misstag höra att mormor inte har mycket tid kvar att leva. Och visst ser hon svag och bräcklig ut, mormor, nästan som en porslinsfigur som när som helst kan brista i tu. Hon rör sig långsamt och mödosamt, orkar knappt lyfta vattenkannan när hon sköter sina krukväxter i Gröna Kammaren. Jonnas hjärta vill brista, men mormor tröstar henne med att säga att döden hör livet till. Alla skall vi dö en dag.